Allt på en gång

2 dec dog min pappa som jag inte träffat eller pratat med sen 2013. Det är min syster förtjänst. Hon är alkoholist och bor i samma stad som pappa. 
Imorgon är det begravning och vi ska dit. Jag har ringt till en hel del släkt och vänner som min syster inte tagit kontakt med. Hans bror t ex och vänner till mamma och pappa. Mamma dog 2011 i cancer. Det gick på tre månader. Hemsk sjukdom.
Vi har ingen bra sjukvård här i stan. Tre vårdcentraler och jag vet inte faktiskt om vi har nån svens läkare på nån av dom. Jag har iallfall inte träffat nån på flera år. Så jag har bytt vårdcentral och gått igenom dom alla tre. 
Den senaste bytte jag till för att min man har dom. I sommar/höst gick han igenom en kris och behövde prata med en kurator. Han gick några gånger och hon undrade om jag också kunde komma. Det gick väl bra. Jag hann och gå där 5 ggr och det var meningen att det skulle mynna ut i parterapi, men kuratorn blev sjukskriven på grund av graviditetsillamående resten av graviditeten och sen fortsätter det med barnledighet. Iallfall, vid den tiden så hade jag listat mig där redan. 
När det var dags att "fylla" på mina värktabletter så skrev jag det på 1177 i vanlig ordning, men dom ville träffa mig och det kan jag ju gå med på då jag var ny där.
Så jag fick en tid till en manlig svens läkare. Jag fick en lite chock när jag kom dit. Han såg ut att var i 75 års ålder, hade tonat håret mörkbrund, nästan svart. När han skulle sätta sig höll han på att sätta sig utanför stolen, så han fick ta tag i bordet för att inte dratta i golvet.
Sen började han sin tirad om att det var narkotikaklassade tabletter och dom skulle jag absolut inte ha, bla bla bla en lång stund. Jag kände hur modet sjönk. Jag har fått dom tabletterna i säkert 10 år och tar 1-2 tabl per dag, ibland tre när det är som värst. Dom heter panocod. Dom fungerar,jag kan leva ett ganska bra liv med dom. 
Han skrev en nertrappningsordination och så skrev han ut Saroten som jag provat förut. Det är sk lyckopiller som man går upp i vikt av. vilket jag gjore, 20 kg. Dom är dessutom inte bra för personer med hjärtfel, vilket jag har. Så dom tog jag inte ut.
Vi kontaktaktade ledningen på vårdcentralen och fick en ny tid hos en annan doktor en månad senare. En kvinnlig sådan, med utöändskt namn. Hon pratade dock rätt bra svenska. Men hon var på sammal inje. Och nu förstärktes mitt intryck av att dom såg mig som en tablett missbrukare. Det var så dj--la förnedrande så det går inte att beskriva. Jag skulle iallfall få utskrivet två tabl per dag var 60-de dag, vilket inte går ihop då det är 100 tabletter i en ask. Jag talade om för henne att jag hade 4 kartor kvar av dom jag fått av den andra läkaren, men hon hörde fel och skrev i journalen att jag sagt att jag hade 3-4 tabletter kvar och att jag sagt att jag tar högst två tabletter per dag, vilket inte alls rimmar på nåt vis. Iallfall lämnade hon mig där (eller jag lämnade henne) med vad hon trodde 3-4 tabletter kvar och jag får inte några nya förrän i januari nångång. Alltså enligt henne helt utan värkmedecin i en månad. 
Jag hade dock 4 kartor kvar, då jag fick dåliga vibbar av den andra doktorn och tog så lite tabletter jag kunde, med det att jag inte har ett värdigt liv längre. Nu har jag 18 tabletter kvar.  Och jag funderar på att helt sluta med dom. Det är inge problem beroendemässigt då jag absolut inte är beroende av dom. Jag vill inte byta vårdcentral förrän jag får dom nya tabletterna heller, om jag nu får dom.
Igår fick jag ett hum om varför jag blev behandlad som jag blev. Jag var inne på 1177 och läste min journal för säkert 100-de gången, men den här gången läste jag psykterapeuptens också och det knäckte mig totalt. 
Till saken hör att hon är från Grekland och kan nästan ingen svenska så det mesta sas på engelska. Efter första sessionen fick jag diagnosen: Kod F 33 Recidiverande depressioner som jag ju googlade på. Vilket betydet bipolär, alltså manodeppressiv. Forsätter man läsa på diagnosen så kan jag visst bli en fara för mig själv och omgivningen. Vissa tiden kan det bli aktuellt att jag läggs in. Och jag ska tydligen gå på tunga medeciner. Jag har inga såna medeciner. Jag har hjärtmedeciner och förut värkmedeciner. 
Jag tänkte att jag skulle ringa vuxenpsyk här i stan och begära en utvärdering, men upptäcker att vuxenpsyk finns inte här längre. Såklart allt ska komma på en gång. Allt djävla skit. 
Den förra läkaren, han, gubben med det färgade håret, skrev även i min journal att jag sagt att jag fick borelia för 34 år sen. Jag sa 5-6 år sen. 
Ibland kan man tro att det finns onda makter som är ute efter en. 
Och så ska jag konfrontera min alkoholiserade syster imorgon, som säkert känner sig skyldig för att hon länsat pappa på hans pengar och vill lägga skuld på mig. Hon har till och med tagit pengarna han sparat till sin egen begravning. Hoppas hon åker dit. 
Jag hoppas vid gud att hon är nykter imorgon, annars kan vad som helst hända.
Jag tänker ta en gin och tonic ikväll. EN gin och tonic, eller kanske två. Men det blir svaga såna. Jag hatar att bli onykter.
jaaa, vad ska jag ta för bild till det här. Får se vad jag hittar.
 
 

Jag har bestämt mig nu

Jag ska gå på pappas begravning. Jag ringde begravningsmannen och frågade lite. Han blev väldigt förvånad att ingen hade ringt mig än, från min "släkt" alltså. Även om dom ringde skulle jag inte svara. 
Har var fullt medveten om att syster hade lurat pappa på hans pengar. Det fanns inte ens pengar till begravningen. Och pappa var alltid noga med att sätta undan pengar till sin egen begravning. 
Dom hade pratat en hel del och pappa var väldigt nere och ledsen för att syster drack och gjorde som hon gjorde. Jag kan just undra hur hans sista tid var. 
Han hade tydligen pratat varmt om mig också så jag har fått lite om bakfoten, men jag har inte skuldkänslor för det. Syster får ta på sig ansvaret för det, även om hon inte har hjärna till det. 
 

Varför, om jag gör.

Frågan är, ska jag gå på begravningen eller ska jag inte? Varför gör jag det isåfall? Vem är jag lojal mot? Vem bör jag vara lojal mot? 
Man bör gå på sina föräldrars begravningar. Visst bör man det. Men om ens föräldrar har gjort en illa under hela livet. Om jag skulle gå på pappas begravning så skulle det inte va av kärlek eller lojalitet mot honom eller nån annan. Absolut inte mot mig själv. 
Varför satt jag igår och försökte nå olika personer och berätta att pappa är död. Hans bror t ex och mina två brorsöner, varav jag fick tag i den ena. 
Min syster har ju inte berättat för den släkten som är utanför hennes familj. Men har jag nån skyldighet att göra det? 
Det är nåt gammalt som sitter i, att man ska gå efter protokollet. Man SKA kontakta alla släktingar och vänner när någon dör. För att hedra den döde då eller? Men varför ska jag hedra honom. Han som har trasat sönder mig innifrån och ut i hela mitt liv.
Många frågor är det. Många frågor som jag försöker hitta nåt svar på.